Offentliga smileys

Krisinformation ställde en fråga om hur personligt tilltal man kan ha på Twitter som myndighet och gav som exempel om man kunde skriva smileys eller inte. En intressant fråga, men det blev mest en diskussion för eller emot smileys från myndigheter. Jag tänkte att offentlig verksamhet har större problem med byråkratiska, så jag valde att inte kommentera. För mig har smileys länge varit en ickefråga. Som kommunikatör borde man veta när det passar sig att skriva på ett mer ledigt sätt där man kanske skriver en smiley och när tonen ska vara mer formell och saklig. Men frågan om hur personlig man kan vara i sociala medier dyker upp hos mig då och då. Det kanske är i något så simpelt och konkret som man ska ta avstamp. Här är varför jag inte tycker det är något som helst problem för en myndighet att använda smileys:

  • Det är sociala medier. Det är ju socialt. Jämför det inte med hur ni skriver en tjänsteskrivelse, eller ens med er webbplats. Jämför med hur ni brukar prata med folk. (Om ni pratar byråkratiska med folk borde ni se över det.) Ler du när du säger trevlig helg eller tackar för hjälpen till exempel? Ja? Dåså. Ler du när du säger att infartsparkeringen kommer stängas? Nej? Dåså.
  • Sluta vara så oroliga för trovärdigheten, den dör inte för att du är trevlig. Vare sig det är i mail, telefon eller på Twitter. Det pratade Linda Waxin om på Digital Knowledge Day – svenskar har ett högt förtroende för offentlig verksamhet. Det försvinner inte för en enda smiley.
  • Visa att det finns en riktig person bakom kontot. 36 procen har tillit till det en VD säger om sitt företag, men 58 procent litar på en vanlig medarbetare. Så var en riktig person på Twitter, istället för att göra offentliga kungörelser. En riktig person ler ibland.
  • Le tillbaka! Skulle det inte vara konstigt om du log till någon du pratade med och den personen inte skulle le tillbaka? Nästan lite otrevligt. Så om någon skriver en smiley till er, skriv en tillbaka.

Jag har testat på vårt kommunkonto, till exempel när jag har tackat för RT eller i en längre dialog. Vet ni vad som har hänt? Ingenting särskilt. Det som inte har hänt är att vi har tappat trovärdighet. Man skulle behöva analysera vårt Twitterkonto mycket mer ingående för att se om de här två sakerna hör ihop men på den senaste tiden har allt fler börjat följa oss, ställa frågor, svara på Tweets och RT:a. Jag vill gärna tro att en del av anledningen är att man ser att det finns riktiga personer bakom kontot.

Och hur var #dkd12 i övrigt då? Riktigt bra! Inte helt fritt från Powerpoint, men mycket lärorikt. Kolla igenom alla presentationer får du se vad du missade.

Kommuner på MyNewsdesk

För ett tag sen började jag följa några kommuner på MyNewsdesk. Jag är ju en tävlingsmänniska, så det började med att jag tänkte att det kan vara bra att ha lite koll på konkurrensen inför nästa Årets Pressrum (man vill ju gärna behålla en vinnartitel). Jag skapade ett eget konto här och började leta efter kommuner. Det slutade med att jag följde varenda kommun jag kunde hitta.

Nu får jag ett mail en gång om dagen med pressutskick från de kommuner jag följer samlade i en lista med rubrik och en kort sammanfattning. Jag fick hjälp av Sofia Eiworth på MyNewsdesk som skickade över ett dokument med länkar till alla kommuner som jag följer. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av listan till er andra kommunare där ute. Det är alltid bra att se på vad andra gör för att få idéer och inspiration. Dessutom är det ett smidigt sätt att snabbt testa vad det är man själv reagerar på och blir nyfiken på att läsa mer om. (Kan snabbt konstatera att invigningar, spadtag och liknande inte är en av de sakerna.)

Här är alla kommuner jag lyckades hitta, säg gärna till om det saknas någon! Och glöm nu inte att följa den som än så länge sitter på tronen – Järfälla kommun.

Alingsås kommun
Alvesta kommun
Arvidsjaur Kommun
Arvika kommun
Avesta kommun
Bengtsfors kommun
Bodens kommun
Borås Stad
Botkyrka kommun
Ekerö kommun
Fagersta kommun
Fastighetskontoret, Stockholms stad
Gällivare kommun
Göteborgs Stad
Halmstads kommun
Helsingborgs stad
Huddinge kommun
Huddinge Kommun – Politiker
Hässleholms kommun
Jokkmokks kommun
Järfälla kommun
Kalix kommun
Katrineholms kommun
Kristianstads kommun
Kristinehamns kommun
Kulturförvaltningen Stockholms stad
Kungälvs kommun
Kävlinge kommun
Landskrona stad
Lidingö stad
Lidköpings kommun
Linköpings kommun
Malmö stad
Nyköpings kommun
Orsa kommun
Osby kommun
Oskarshamns kommun
Sigtuna kommun
Sollentuna kommun
Solna stad
Stockholms stad
Sundsvalls kommun
Södertälje kommun
Sölvesborgs kommun
Tibro kommun
Uddevalla kommun
Umeå kommun
Upplands Väsby kommun
Uppsala kommun – enheten för näringsliv och marknad
Utbildningsförvaltningen Stockholms stad
Valdemarsviks kommun
Vellinge kommun
Vingåkers kommun
Värmdö kommun
Västerås stad
Växjö kommun
Ystads kommun
Örebro kommun

Önskelista till #dkd12

Häromdan fick jag frågan om jag har koll på alla tekniska detaljer kring webb och sociala medier. Svaret på den frågan är rätt och slätt nej. Är det någonting jag är stressad över eller känner är ett problem? Absolut inte. Det är inte där min spetskompetens ligger. Det är inte det jag gör bäst. Jag har flera kollegor som är bäst på teknik, det räcker alldeles utmärkt. Klart att det är viktigt att ha en grundförståelse för hur olika tekniska lösningar fungerar, men att jag skulle kunna allt är omöjligt och onödigt.

Jag är alltid intresserad av vad de tekniska lösningarna kan göra, inte hur det går till. Så jag kan bli riktigt uttråkad när man börjar prata webb och kommer in på SEO, AdWords, PPC och så vidare. Om man gör det på fel sätt. Om man snöar in på det tekniska. Om man tror att publiken består av exakta kopior av en själv. Om man mitt i allt prat om hur tekniken fungerar glömmer bort att berätta vad det tjänar för nytta. Jag är en nörd på många sätt, men inte en tekniknörd.

Därför finns det bara två saker på min önskelista inför Digital Knowledge Day på onsdag. Att det är en powerpiontfri zon (ständigt önskemål) och att det inte bara blir tekniknörderi. Kollar man in programmet behöver jag inte vara orolig. Tippar redan på att mina favoriter kommer vara Ashley Friedlein och Linda Waxin. Och jag tippar också på att jag kommer ha mycket mer att berätta på torsdag.

Vi måste bota vår byråkratiska

I gårdagens Kommungranskarna i Uppdrag granskning kunde man se ett pressat Solna som tyvärr lämnade mycket att önska i deras sätt att besvara frågor. Hur de borde ha gjort istället har Paul Ronge redan skrivit en riktigt bra text om i Dagens Samhälle. Mina funderingar handlar om hur Solna valde att hantera situationen som uppstod efteråt – frågorna och kritiken från tittarna.

På pappret hade de en bra idé om att bemöta kritik i ett eget forum där man inte behöver oroa sig för att bli felciterad eller att svar blir bortklippta. En tanke som säkert hade slagit mig också om vi var i samma situation. Så här valde Solna att hantera det:

Det hade kunnat bli ett bra exempel på hur man använder webb och sociala medier för att hantera en PR-kris på ett smart och effektivt sätt. Om de bara hade kommit ihåg det viktigaste – de upprörda Solnaborna. För kommuner är det här med chatt och sociala medier (tråkigt nog) någonting tämligen nytt. Vi, som i kommunsverige, har börjat använda oss av kanalerna men vi är inte ifatt när det gäller innehållet. Det mest talande exemplet på var det blev fel är det här svaret i chatten:

Guest257 (guest): Hur ser ert attestreglemente ut?
Solna: Se gärna bilaga 20 och 21 under rubriken bilagor i anslutning till utredningen.

Jag blir faktiskt riktigt irriterad av att se hur man svarade, eller snarare inte svarade, på frågorna. Tar folk sig tid att ställa en konkret fråga på en chatt så ska de också få ett konkret svar! Chatten, nyhetstexten och all övrig information på webbplatsen kan summeras i byråkratiska. Ett språk, en inställning och kanske rent av en sjukdom som vi i kommunsverige tyvärr lider av.

Felet de gjorde här var att fundera ut en riktigt bra strategi på vad som borde göras men inte hur. Det är ett misstag jag känner igen allt för väl. Man fokuserar på det praktiska och missar de två viktigaste sakerna. Innehållet och målgruppen. Man är så upptagen med tekniken att man glömmer bort att de som kommer ställa frågor vill ha svar. Man utgår inte ifrån vilka de är och hur man ska svara på frågorna på bästa sätt. I det här fallet hade Solna faktiskt tid att förbereda sig, men de snubblade på mållinjen. Det räcker inte att bara starta en chatt utan att fundera på vilka förutsättningar och förväntningar just den kanalen medför.

Det de borde ha lagt ner mycket mer tid på är att se till så att svaren var enkla, raka och tydliga. Det var det de missade i alla förberedelser – hur svarar vi på frågorna? Vad innebär en chatt för krav på innehållet? Vad har målgruppen för förväntningar? Någon, exempelvis en kommunikatör, borde ha gått igenom det med stadsdirektören. De borde ha bestämt hur de som ställde frågorna skulle tilltalas, vilken ton man skulle hålla och vilket språk man skulle använda. Stadsdirektören borde ha fått rådet att vara en riktig person och inte en byråkrat. En så enkel sak som att det hade kunnat stå “Kristina Tidestav” som avsändare istället för “Solna” hade gjort väldigt stor skillnad. Att tilltala de som ställde frågor med namn (i de fall där de hade angett det) och börja med ett “Hej” är en annan enkel sak som hade ändrat framtoningen.

Om jag blev irriterad av att se chatten, hur är det då för en Solnabo att bli hänvisad till en utredning eller få samma ickesvar som man hörde i programmet? Det är klart att man blir förbannad. Jag blir förbannad.

Varför måste vi hålla fast vid den där byråkratiskan?! Varför måste vi göra oss omöjliga att förstå?! Varför måste vi vara så löjligt myndiga?! Varför använder vi samma språk i en chatt och webbtext som i våra kommunala handlingar?!

Det är här vi inte har hunnit ikapp. Vi har missat att de (för oss) nya kanalerna inte bara kräver nya tekniska lösningar utan även nytt innehåll, en ny ton och ett nytt sätt att bemöta kommuninvånarna. Det som hade behövts i chatten var en riktig person som visar förståelse för att kommuninvånarna är upprörda. Som svarar på frågorna direkt utan att hänvisa till en utredning. Som tar på sig ansvaret. Som förklarar vad det faktiskt var som blev fel och hur man ska se till så någonting sådant inte händer igen. Och som gör det på vanlig jäkla svenska.

Vi måste sluta vara rädda för att ett rakt och enkelt språk gör att vi tappar trovärdighet. Byråkratiskan är problemet och det är dags att vi botas.

Pressmeddelande ≠ interninformation

För ett tag sen skrev jag ett blogginlägg om de vanligaste missförstånden kring pressmeddelanden och vad det är eller snarare inte är. Nu har jag ett viktigt tillägg som jag missade den gången.

Eftersom jag jobbar i en organisation med över 3 500 medarbetare, händer det att jag skriver ett pressmeddelande som handlar om flera olika skolor, enheter, avdelningar eller förvaltningar. På samma sätt som i alla andra organisationer och företag behöver enheter, avdelningar och förvaltningar visa på ett gott resultat och berätta internt när man har gjort någonting bra. Det kan ibland vara extra viktigt eftersom vi är en politiskt styrd organisation. Och där kommer prestigen in. Oavsett vad jag skriver om i ett pressmeddelande måste det vara rättvist. Ingen ska lyftas mer än någon annan. Jag har varit med om att en person räknade rader, eller att man kräver att det framgår tydligt vilken enhet som står för vilken bedrift. Man kan tycka att det är fånigt, men det är en fråga som jag behöver hantera då och då.

Då är det viktigt att vara tydlig med att ett pressmeddelande inte är interninformation.
När vi skickar ut ett pressmeddelande, oavsett vad det handlar om, så kommer det från Järfälla kommun. Inte en enskild medarbetare, enhet eller förvaltning. Så enkelt är det. I ett pressmeddelande är det inte enheten i sig som är intressant, det är vad man har uträttat som är nyheten. För svaret på frågan “Vem?” är alltid Järfälla kommun. Det finns ingen anledning att skriva ett pressmeddelande utifrån ett internt organisatoriskt perspektiv, för man hör ju hur det låter – snark. Jag kan inte minnas en journalist som frågat mig om organisationsschema och vilken förvaltning någon tillhör. Man vill självklart ha en kontaktperson att kunna ställa frågor till, men det blir sällan några rubriker eller artiklar som fokuserar på en särskild enhet istället för det man faktiskt har gjort.

På samma sätt som mina pressmeddelanden inte går ut till alla Järfällabor, går de inte ut till alla medarbetare. Det ska de inte göra för att det är inte medarbetarna som är målgruppen, det är journalisterna. Vill man berätta för våra kollegor och politiker att en enhet har uträttat något riktigt bra kan man göra det i våra interna kanaler. Det finns en tidning och ett intranät som fungerar alldeles utmärkt för den saken, där man når troligtvis fler kollegor och politiker än pressmeddelandet. Om det är extremt viktigt att alla får reda på det kan man (till min stora fasa) till och med använda sig av mailadressen Alla_anställda. Som verkligen går ut till alla som har ett @jarfalla.se mailkonto.

Låt journalisten göra nyhetsvärderingen

Det finns ett antal kriterier som jag liksom många andra brukar rabbla när man pratar om nyhetsvärdering. Någonting som är aktuellt, berör många, är oväntat, har en lokal anknytning, brott, spektakulära händelser osv. Westanders PR-handbok har 15 bra tips på nyhetsvinklar. 

Men ibland räcker det bara med nånting som är lite udda och kul för att det ska snappas upp. Som vårt pressmeddelande om en kampanj för att främja vintercykling. Ett pressmeddelande som jag sa “tja, varför inte” om när jag fick tipset. Jag tänkte att det inte kunde skada, men trodde ärligt talat inte att det skulle bli någonting av det. Där hade jag helt fel. Kommunalarbetaren gjorde en “Hallå där” med chefen för park och gata Amir Nazari som är ansvarig för kampanjen. Under dagen har ABC och Radio Stockholm tagit sig till Järfälla för att göra reportage om evenemanget.

Läxan här är helt klart – låt journalisten göra nyhetsvärderingen. Du kanske inte tycker det är världens mest spännande grej, men det betyder inte att andra är av samma åsikt. Ett bra tips är att lita på den som är expert inom området. Säger vår chef för park och gata att det är någonting som är värt att uppmärksamma så har han en poäng. Han är mycket mer påläst på området, vet hur man gör (eller inte gör) i andra kommuner och det råkar också vara så att han är en flitig cyklist själv. Brinner han för det här och tycker det är spännande så finns det säkert fler som gör det.

Jag kategoriserar det här som både självskryt och skämshatt. Självskryt för att jag faktiskt litade på min kollegas omdöme mer än min första reaktion, skämshatt för att min första reaktion inte var så entusiastisk.

Skamsummering 2011

När alla andra är igång så ska väl jag också summera mitt 2011. Men jag väljer att lyfta fram pinsamheterna. Det här fick mig att skämmas 2011:

Årets skamserie och skamböcker
Jag har en faiblesse för amerikanska high school serier (och filmer). Dessutom är jag sjukligt nyfiken. I våras hörde jag talas om Pretty little liars och var tvungen att kolla in vad det var. Till en början tittade jag lugnt och sunt på ett avsnitt i taget. Sedan började maratontittandet. Sen kom säsongsuppehållet innan jag fick svar på alla frågor! Då kom jag på att TV-serien var baserad på en serie böcker som jag så klart sträckläste. Och det värsta? Det är att den där bokserien verkar oändlig, så som det brukar bli med pengamaskiner. Jag kommer aldrig få några svar. Den insikten gjorde att jag kom över besattheten, men skammen över att ha sett 35 avsnitt och läst 11 böcker sitter fortfarande i.

Årets skamfilm
Det finns inget bra sätt att säga det här på så jag säger det rätt ut. Jag har sett Twilight Breaking Dawn Part 1, på bio. När jag nu ändå erkänt det kan jag lika gärna erkänna att jag har sett de andra filmerna också. Dessutom har jag läst böckerna (så klart, jag ville ju veta hur det slutade och orkade inte vänta på filmerna). Så, nog om det.

Årets skamlåt
Någon gång under hösten hakade jag upp mig på den här låten och kunde inte riktigt släppa det. Ett tag var det så pass illa att jag var tvungen att ha hörlurar för att inte plåga min stackars kollega Henrietta som sitter i grannrummet. Den gick verkligen på repeat konstant. Jag vet inte vad som hände sen, men den spelas inte lika frekvent längre tack och lov.

Årets skamapp
Jag har alla Angry birds på mobilen och en sjuhelsikes massa andra spel. Jag har också mer eller mindre onödiga appar som Wikipedia, Imdb, Max locator, tre olika väderappar, en ficklampsapp och så vidare. Men den jag använder mest är spelet Gold strike. Ett helt meningslöst spel som går ut på att riva ner grupper av block i samma färg är alltså det som roat mig mest under 2011. Skäms dels för att min favoritapp inte är koolare och dels för att jag skäms när jag spelar det på tunnelbanan. Dubbel skam.

Årets skamdryck
Cola, jag kan verkligen inte sluta dricka det! Vill inte räkna ut hur många liter jag har druckit i mitt liv, eller bara under 2011. Minst en halv liter om dan slinker ner. Jag försökte sluta i våras, men lyckades inte. Skäms över min stora svaghet.

Årets skampeng
Jag har pröjsat 550 spänn till Sats varje månad för ett gymkort som jag använt 20 gånger på ett helt år. Det går visserligen att skylla mycket på att min kropp i perioder varit så paj att jag inte kunnat träna. De andra perioderna där jag inte har varit sjuk på ett eller annat sätt är en kombination av lathet och faktumet att deras kundtjänst var så otrevlig att jag inte ville gå dit. Det är inte det att jag inte tränat så mycket som jag skäms mest över, utan faktumet att jag faktiskt betalat en jäkla massa pengar för ett kort som i princip samlat damm i plånboken. Att jag kastat så mycket pengar i sjön är verkligen nåt att skämmas över. Att jag dessutom kastat pengarna i en sjö som jag tycker är rätt skitig är ännu värre.

Årets skamfel
När jag satt och skrev det första pressmeddelandet om Vickan och Dannes besök i Järfälla var det en jäkla massa saker att hålla reda på. Det var ett sånt ståhej och allt som skrevs skulle korrläsas av flera personer hos oss och sedan också hovet. Mitt i allt det här missade jag en sak, medan jag dubbel och trippelkollade så Kronprinsessparet stod med stort k och rätt antal s. Ordlistan ändrade Victoria till Viktoria på ren automatik. Varför vet jag inte. Det kan vara så illa att jag en gång i tiden av nån dum anledning ställde in det. Men det spelar mindre roll. Pinsamheten var ändå ett faktum. Pressmeddelandet gick aldrig ut med Viktoria med k, men kom så långt som förbi den interna korrläsningen och vidare på korr till hovet. Skammen i att se varenda k vara rödmarkerat av självaste hovet! Som om det inte vore nog, nästa utkast korrlästes av alla tillgängliga informatörer på kommunen. Sedan den dagen kommer jag alltid stava Victoria med c. Men jag är över det nu. Nästan.

Skamfritt 2012?
Knappast. Jag kommer snöa in på en ny pinsam high school-serie, jag kommer se sista Twilightfilmen, jag kommer bli besatt av en banal låt, jag kommer hitta ett ny fånig app och jag kommer läsa löjliga böcker. Jag tror säkert att jag kommer stava fel igen, men jag har lärt mig att inte förutsätta att någon annat hittar ett fel jag gjort när de korrläser och inte bara dubbelkolla allt utan även trippelkolla. Det kommer säkert bli flera colaflaskor nästa år också, men jag ska se till så det inte blir lika många. Och satskortet sa jag upp för bara några dagar sen. Skönt att veta redan nu att det är en sak mindre att skämmas för 2012.

Du sitter bara på det där internet om dagarna!

Jag har fått en förfrågan om att prata om medier i allmänhet och sociala medier i synnerhet på våra medarbetarseminarier i vår. Och tills dess måste jag lyckas med konststycket att  få min mamma att förstå vad det är jag jobbar med.

Min kära mor använder bara internet för att leta saker på Blocket eller kolla in kläder på Ellos. Hon skaffade ett Facebookkonto för bara ett halvår sedan. Varje gång jag försöker förklara vad jag jobbar med förvärrar jag bara situationen. Det började med att jag berättade om hur vi skickar ut pressmeddelanden via MyNewsdesk, redan då tittade hon lite konstigt på mig. Sen fick jag fick ta över ansvaret får våra sociala medier och i samma veva valde vi att “ta hem” arbetet med Barkarbystaden i Järfälla som tidigare sköttes av en kommunikationsbyrå. Helt plötsligt ansvarade jag för kommunens TwitterkontoBarkarbystadens Facebooksida och blogg.

När jag försökte förklara det här för mamma som är en riktigt traditionell akademiker, höll hon på att gå i taket. Hon var en sån som hade stenkoll på mina betyg, drömde om en framtida läkare eller advokat och höll på att få slag när jag sökte mig till en så oseriös linje som medieprogrammet. Nu satt ungen på internet om dagarna och fick dessutom betalt för det där dagdrivandet!

Det är min mamma jag tänker på när jag börjar prata om hur fantastiskt det är med sociala medier. Charmen med sociala medier är ju att man lätt blir engagerad, men det är också fällan. Man blir så entusiastisk att man plötsligt står där som nyfrälst och berättar att man har sett ljuset. Då är det viktigt att komma ihåg att det finns de som inte är frälsta än, som min mamma. Annars står man där och mässar medan den som lyssnar tycker att man låter som en vettvilling, eller i alla fall någon som får betalt för att bara hänga på nätet.

 

Kriskommunikation. Eller inte.

Alla pratar om det – kriskommunikation. I det senaste nyhetsbrevet från DIK (akademikerfacket för kultur och kommunikation) som damp ner i min mailkorg handlade 2 av 3 artiklar om just det. Idag ska några av oss tjänstepersoner(queer FTW) på kommunen samlas för att prata om det. För några veckor sedan var jag på ett seminarie på Sveriges Kommuner och Landsting om just kriskommunikation.

Det var mycket fokus på medier på seminariet. Många av presentationerna handlade mest om mediehantering och PR-kriser. Det borde ju vara helt rätt för mig, men jag blev ändå konfunderad. Det var trots allt ett seminarie om kriskommunikation. Varför pratades det då så mycket om hur man hanterar medier och så lite om hur man håller kommuninvånare uppdaterade? MSB pratade visserligen en del om hur de kan vara ett stöd i kommunikationsarbetet när krisen slår till. Östersunds kommun berättade även en hel del om hur de höll kommuninvånarnas informerade under vattenförgiftningen. Men det mesta av seminariet handlade faktiskt om mediehantering.  Det slog mig att man räknar in skandaler i kriskommunikation. Och att jag som faktiskt arbetar med PR inte håller med.

En skandal är inte en kris. En skandal som kan skada varumärket är just bara det (även om det inte verkar så bara). En kris däremot är en händelse som påverkar många människor och stora delar av samhället. En översvämning, ett stort strömavbrott, en smittspridning, en vattenläcka, en stor olycka och så vidare. Inte en mutskandal.

Kommunikation under en PR-kris är inte samma sak som kriskommunikation. När krisen inträffar är det informationen till allmänheten som måste prioriteras, inte att man ser bra ut i pressen. Det ska skickas ut ett VMA, inte ett pressmeddelande. Tid ska läggas på att hålla allmänheten informerad, inte medieträning av chefer. En telefonupplysningscentral ska upprättas, inte ett presscenter.

Listan på skillnader mellan skandal och kris är lång. Jag är inte säker på att heldagsseminariet hos SKL gav mig åtta timmars information om hur man hanter en krissituation ur kommunikationssynpunkt. Däremot har jag nog samlat på mig ett par timmars kunskaper om hantering av PR-kriser.

Presentationerna från Trygghetsdagen på SKL finns för nedladdning här.

 

 

 

 

Pressmeddelande ≠ samhällsinformation

På sista tiden har jag diskuterat det här med missförstånd kring pressmeddelanden en hel del på Twitter. Det vanligaste är att man tror att ett pressmeddelande innebär automatisk publicitet. Jag har till exempel fått en smärre utskällning från en måttligt missnöjd person som undrade varför det inte stod någonting i tidningarna om pressmeddelandet vi hade skickat ut. Det var väldigt svårt att i efterhand försöka förklara hur hela processen gick till, eftersom förväntningarna och besvikelsen redan var ett faktum. Ofta får jag också propåer om att skicka ut pressmeddelanden för att “det är viktigt att alla Järfällabor blir informerade om det här”.

Efter ett år och ett par missförstånd har jag lärt mig att det är viktigt att vara tydlig med vad ett pressmeddelande innebär. Numera försöker jag få in det i alla presentationer jag håller. De tre viktigaste punkterna är alltid:

Pressmeddelande ≠ samhällsinformation
Syftet med ett pressmeddelande är självklart att få publicitet. Men syftet med den publiciteten är inte i första hand att informera, utan snarare att stärka varumärket och öka kännedomen om Järfälla. När man skickar ut ett pressmeddelande vill man gärna att det ska vara någonting så pass intressant att den som läser det väljer att publicera. Samhällsinformation är självklart väldigt viktigt, men det faller inte alltid in i kategorin “heta nyheter”. Ändrade tider för sophämtningen under jul är faktiskt inte någonting som redaktionerna kastar sig över.

Ett pressmeddelande innebär inte automatiskt publicitet
Det jag bestämmer är att skicka ut ett pressmeddelande. Jag kan bestämma text, bild, tidpunkt och vilka journalister som ska få pressmeddelandet. Där tar det stopp. Jag kan alltid ringa och tipsa journalister om en intressant nyhet, men jag kan aldrig kräva att den publiceras. Det är redaktionen som gör nyhetsvärderingen och fattar det beslutet. Det får man respektera och acceptera. Motsatsen, att tidningarna alltid publicerar det man begär, är rätt och slätt obehaglig. (Vi återkommer till den där gången när jag satt med ett 60-tal kommun- och landstingsrepresentanter som faktiskt klagade på att journalister inte lydde deras minsta vink.)

Om informationen måste nå medborgarna – använd egna kanaler
Om det är viktig information som måste nå Järfällaborna är jag den sista man ska ringa. Jag skickar inte pressmeddelanden direkt till Järfällabor och jag kan aldrig lova att någonting kommer hamna i lokaltidningen. Däremot har kommunen flera egna kanaler som når dem; en helsidesannons i lokaltidningen varannan vecka, en informationstidning en gång i månaden, en webbplats och våra sociala medier. Där kan man dessutom garantera publicitet eftersom det är vi på kommunen som bestämmer vad som publiceras.

En annan tanke om varför det är viktigt att vi kommuner lägger mer fokus på vår egen kommunikation istället för att förlita oss på lokaljournalisterna kommer från @MalinNavelso.